Så bildades Studlagil-kanjonen och därför låg den dold
Pelarna i Stuðlagil är gamla, men utsikten över dem är ny. Oavsett om du skriver Stuðlagil eller bara Studlagil låg kanjonen under en hög, grumlig älv tills en damm uppströms tog bort mycket av vattnet. Den här guiden följer historien från lava som svalnar till dammen, och fram till fotografiet som gjorde platsen känd.
Lava som sprack när den svalnade
Kanjonens väggar är basalt, avsatt som tjocka lavaflöden. Lava som samlas i djupa lager svalnar långsamt, och när den svalnar krymper den. Krympningen drar isär berget längs sprickor som möts i ganska regelbundna vinklar, och genom ett tjockt flöde går sprickorna ihop till långa pelare, många av dem sexkantiga sedda ovanifrån. Geologer kallar det pelarbasalt, och Island, som till stor del är byggt av lava, visar det på många ställen, från Svartifoss i söder till klippan Gerðuberg vid vägkanten (så står sig Stuðlagil mot dem). I Stuðlagil anger annonserna de högsta pelarna till upp till cirka 30 meter.
Varför vissa pelare står raka och andra bildar solfjädrar
Sprickorna växer inåt från den yta som förlorar värme, så pelarna hamnar i rät vinkel mot den. Där ett flöde svalnade jämnt uppifrån och nerifrån står de upprätt som orgelpipor. Där lavan även förlorade värme åt sidorna böjer de sig och spretar ut i solfjädrar. Båda sorterna syns längs ravinen, ibland på samma bit av väggen, och på promenaden på östra sidan faller det lilla vattenfallet Stuðlafoss genom en ram av dem innan du når kanjonens botten.
En grumlig älv ovanpå
Under större delen av sin historia förde ravinen hela kraften från Jökulsá á Dal, som i trakten kallas Jökla. Den matades med smältvatten från Vatnajökull och var Östislands längsta älv, cirka 150 km från isen till havet innan dammarna. Den gick hög och brun genom Jökuldalur och förde enligt en uppskattning med sig cirka 120 ton sediment i timmen mot kusten. I sådant vatten låg kanjonens nedre väggar under ytan, och det som stack upp ovanför vattenlinjen väckte lite uppmärksamhet.
Dammen som sänkte vattnet
Förändringen kom uppströms ifrån. Islands största kraftverk, vattenkraftverket Kárahnjúkar, stod klart 2009 för att försörja ett aluminiumsmältverk. Dess dammar i Jökla håller tillbaka reservoaren Hálslón, och mycket av vattnet leds österut till Lagarfljót i stället för att rinna ner genom sin gamla dal. Nedanför dammarna för älven nu ungefär 95 kubikmeter i sekunden genom kanjonen, mot tidigare runt 205.
Med mindre än hälften av vattnet sjönk älven och klarnade. Mellan ungefär 2006 och 2009 kom pelarna fram längs båda sidorna, ända ner till vattenlinjen.
Namngiven och berömd 2016
Ändå visste nästan ingen utanför dalen om den. Det ändrades 2016, när en isländsk fotograf och reseskribent fotograferade ravinen, gav den namnet Stuðlagil (av stuðlar, basaltpelare, och gil, ravin) och skrev den första artikeln om den. Historien spreds efter att ett flygbolags tidning ombord skrivit om den, och besökarna följde efter. Bönderna som äger marken sköter nu parkeringarna och stigarna, på västra sidan vid Grund och på östra sidan nära Klaustursel. Markägarna tar betalt för parkering på båda sidor, så kontrollera avgiften när du kommer fram.
Varför älven byter färg
Dammen förklarar också vattnet. Större delen av året får kanjonen det mindre, klarare flödet, som är blågrönt. På sensommaren, oftast från ungefär augusti, blir Hálslón full och rinner över, och grå- och brunaktigt glaciärvatten fullt av slam strömmar ner i den gamla fåran igen och höjer älven in på hösten de flesta år. Tanni Travel och Marina Travel säger båda att färgen skiftar från turkos till grå med årstid och förhållanden, så ingen kan lova dig det blå. När älven är turkos gör om det till en kalender.
En upptäckt med ett pris
Alla firar inte historien. Hálslón dränkte ett stycke vildmark i höglandet, tillsammans med vattenfall som Töfrafoss, och projektet debatterades hett på Island. Därför kallas kanjonen ibland en upptäckt av en slump, ett landskap som gick förlorat i höglandet och ett annat som blottades nedströms. Besökare som kommer för pelarna tittar på sätt och vis på en bieffekt av ett smältverks elförsörjning. Att veta det förstör inte utsikten, men det gör kanjonen till en märkligare syn än bilderna antyder.
Se berget på nära håll
Geologin läses bäst nerifrån. På östra sidan leder en grusväg på cirka 2,5 km åt varje håll förbi Stuðlafoss ner till kanjonens botten, där pelarna reser sig över dig. Bara Tanni Travels kanjonvandring med Vök Baths, från ~362 €, och dess vandring i liten grupp, från ~292 €, har den promenaden på programmet. Från västra sidan vid Grund leder trappor till plattformar som blickar ner på pelarna, och Saga Travel, från ~205 €, tillbringar sin tid vid kanjonen där. Tannis Stuðlagil-kanjonen express, som lägger till Vök Baths för ~288 €, använder också plattformarna på västra sidan, och det är dess hake, eftersom den aldrig går ner till älven och bara har några få omdömen hittills.
Två timmar med pelarna, bara ert sällskap
Marina Travels privata tur lämnar hamnen runt kl. 8.30 för ungefär 5 timmar, med ungefär 2 timmar vid Stuðlagil för att gå markerade stigar mellan utsiktspunkterna, och en lokal chaufför och guide. Priset, från ~1 045 €, gäller hela gruppen, och avbokning är kostnadsfri fram till 24 timmar före.
Marina Travels privata bil ger cirka två timmar bland pelarna för ~1 045 € delat på ert sällskap; annonsen anger ingen sida, så fråga innan du bokar. BusTravels utflykt, från ~199 €, ger cirka en timme utan att ange någon sida. Pelare ramar också in Litlanesfoss nedanför Hengifoss, som beskrivs i vattenfallen på vägen till Studlagil. För plattformarna mot älvstranden, läs Kanjonvandringen: östra eller västra sidan. För själva promenaden, se vad du ska ha på dig och packa till kanjonen, och för resten av regionen, andra dagsturer på Östisland.